Strömmingen stod i centrum när Östersjön diskuterades i Tierp

Senast uppdaterad 17 augusti 2026

Ett trettiotal personer samlades på Kulturhuset Möbeln i Tierp för att diskutera Östersjöns framtid. Särskilt stor uppmärksamhet fick strömmingen, industrifiskets stora uttag och villkoren för det småskaliga kustfisket.

Diskussionskvällen arrangerades av Miljöpartiet i Tierp. Jenny Lundström, partiets gruppledare i kommunen och regionråd i Region Uppsala, var moderator.

I panelen satt Emma Nohrén, riksdagsledamot för Miljöpartiet och ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott, Kalle Gullberg, tidigare länsfiskekonsulent vid Länsstyrelsen Gävleborg, kustfiskaren Lars-Ivan Hållstrand samt Niki Sporrong från den ideella organisationen FishSec.

”Lite för grön” gav orden en extra betydelse

Kvällen började med att deltagarna presenterade sig. När Jenny Lundström berättade om sitt eget inträde i rikspolitiken beskrev hon sig som ”lite för grön”.

Uttrycket kan vanligtvis betyda att någon är oerfaren. I det här sammanhanget fick det också en närmast oavsiktlig politisk dubbelmening.

I början av 2000-talet hade Miljöpartiet ännu inte suttit i någon regering, men partiet hade ändå politiskt sakkunniga inom Regeringskansliet genom samarbetet med den socialdemokratiska regeringen. Lundström arbetade under åren 2003–2006 med bland annat jordbruks- och fiskefrågor.

Olika fisken möter samma strömming

Kalle Gullberg beskrev hur strömmingens beteende förändras under året. På våren söker sig den lekande strömmingen in mot grundare vatten och sprider sig över stora kustnära områden. Under andra delar av året kan den samlas i stora och täta stim längre ute till havs.

Skillnaden har stor betydelse för hur fisken kan fångas.

Det småskaliga kustfisket efter strömming bedrivs huvudsakligen med skötar. En sköt är ett stort finmaskigt nät som ställs som en vägg i vattnet. I det fiske som beskrevs under kvällen är skötarna omkring 60 meter långa och cirka åtta meter djupa. Ofta binds tre skötar samman till ett så kallat lagn, som alltså kan omfatta omkring 180 meter nät.

När den vårlekande strömmingen är utspridd över stora kustnära områden begränsas fångstens storlek både av hur mycket fisk som råkar passera näten och av arbetet med att lägga, vittja och rensa skötarna. Gullberg beskrev detta som en inbyggd broms mot mycket stora uttag.

För det storskaliga pelagiska trålfisket kan strömmingens beteende få motsatt effekt. När fisken samlas i täta stim längre ut till havs kan moderna fartyg med sonar lokalisera stimmen och fånga mycket stora mängder på kort tid. Under kvällen användes jämförelsen att en stor trål kan ha en öppning i storleksordningen av en fotbollsplan.

Det betyder inte att ett helt biologiskt bestånd bokstavligen kan utplånas genom ett enda tråldrag. Däremot kan ett stort uttag ur en lokal ansamling få betydande konsekvenser för förekomsten av strömming nära kusten.

”Fisket är lagligt – reglerna är problemet”

Emma Nohrén betonade att de stora trålfartygen i huvudsak bedriver ett lagligt fiske. Fartygen fiskar inom de kvoter, tillstånd och regler som beslutats politiskt.

Kritiken bör därför, enligt henne, inte i första hand riktas mot de enskilda fiskarna. Den centrala frågan är om reglerna tar tillräcklig hänsyn till lokala bestånd, strömmingens storlek och ålder, Östersjöns ekosystem och möjligheten att behålla ett levande kustfiske.

Den svenska förvaltningen utgår till stor del från EU:s gemensamma fiskeripolitik. Varje år beslutar EU:s jordbruks- och fiskeministrar hur mycket som sammanlagt får fångas av olika bestånd. Besluten föregås av vetenskapliga råd från Internationella havsforskningsrådet, ICES, och ett förslag från EU-kommissionen.

Förhandlingarna sker mellan länder med delvis olika ekonomiska och politiska intressen. Åtta EU-länder har kust mot Östersjön: Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Polen, Estland, Lettland och Litauen. Även Ryssland bedriver fiske i Östersjön, vilket innebär att sammanlagt nio kuststater är berörda.

Samarbetet mellan de åtta EU-länderna sker bland annat inom det regionala forumet BALTFISH. Där försöker länderna samordna sina ståndpunkter inför EU:s beslut. Ryssland ingår inte i BALTFISH eller i EU:s gemensamma fiskeripolitik, trots att fisket påverkar gränsöverskridande bestånd.

När historiskt fiske blev en handelsvara

Efter att EU har fastställt Sveriges andel av den totala fångsten återstår frågan om vem som faktiskt får fiska den. Här finns en viktig förklaring till varför en stor del av fisket har koncentrerats till ett mindre antal ekonomiskt starka företag.

Sveriges andel delas inte ut genom ett enda system. Havs- och vattenmyndigheten avsätter delar till en gemensam kustkvot, till regional tilldelning och till det system med individuella, överlåtbara fiskerättigheter som används inom det större pelagiska fisket.

När systemet med individuella och överlåtbara pelagiska fiskerättigheter infördes 2009 grundades den första fördelningen på fartygens redovisade fångster under en bestämd referensperiod. Det som brukar kallas ”historiskt fiske” behöver alltså inte avse någon månggenerationell tradition. Det handlar om dokumenterade fångster under de år som staten valt som beräkningsgrund.

Företag som hade fiskat stora mängder under referensperioden fick därmed stora andelar av den framtida svenska kvoten. Fiskerättigheterna kunde sedan, efter Havs- och vattenmyndighetens godkännande, överlåtas till andra innehavare av svensk fiskelicens. Därmed fick rättigheterna ett ekonomiskt värde och kunde köpas upp av företag med större ekonomiska resurser.

Systemet bidrog till en snabb koncentration av fisket. Enligt riksdagens uppföljning innehade de tio största fartygen 2016 närmare 85 procent av de pelagiska fiskerättigheterna. Samtliga hade hemvist i Göteborgsområdet. Uppgiften beskriver situationen 2016 och inte nödvändigtvis dagens exakta fördelning, men den visar hur fiskerättigheter som ursprungligen tilldelats efter tidigare fångster kunde samlas hos ett fåtal västkustbaserade aktörer.

För en ny eller liten kustfiskare är det svårt att köpa sig in i ett sådant system. Rättigheterna har ett ekonomiskt värde, samtidigt som större och etablerade fiskeföretag har starkare finansiella förutsättningar.

Det är viktigt att skilja de överlåtbara rättigheterna från kustkvoten. Kustkvoten är gemensam för de fiskare som uppfyller villkoren och kan inte köpas och säljas på samma sätt. Den är avsedd att ge utrymme åt mindre fartyg och kustnära fiske. Regional tilldelning används dessutom för att gynna landningar och verksamhet i vissa delar av landet.

För 2026 har Havs- och vattenmyndigheten fördelat Sveriges strömmingskvot i centrala Östersjön på 32 264 ton. Av detta har 3 000 ton avsatts till kustkvoten, 8 000 ton till regional tilldelning och 500 ton som förvaltningsmarginal. Återstående 20 764 ton fördelas genom individuella pelagiska fiskerättigheter.

I Bottenhavet och Bottenviken är den svenska tilldelningen 7 045 ton. Där går 1 500 ton till kustkvoten, 675 ton till regional tilldelning och 4 870 ton till de individuella rättigheterna.

Siffrorna visar att merparten av den svenska kvoten ligger inom det individuella system som domineras av det större pelagiska fisket.

Krav på paus för industrifisket

Lars-Ivan Hållstrand efterlyste ett stopp för det storskaliga industrifisket efter strömming och skarpsill under en period, så att bestånden och kustfisket får möjlighet att återhämta sig.

Hållstrand är tredje generationens fiskare med hemmahamn i Hästskär och driver ett familjeföretag som både fiskar och förädlar fångsten. Strömmingen blir bland annat böckling, inlagd strömming och surströmming vid företagets eget rökeri och salteri.

Under kvällen framställdes Finland som en av stötestenarna för hårdare begränsningar. Finland har en betydande industri som använder strömming och skarpsill som råvara till bland annat fiskmjöl, fiskolja och foder. Panelen jämförde utvecklingen med det omfattande industrifiske som sedan länge bedrivs av Danmark.

Nohrén pekade samtidigt på förändringar i dansk fiskeripolitik som ett möjligt hoppfullt tecken. Om Danmark skulle verka för lägre fångster och större hänsyn till Östersjöns ekosystem kan förutsättningarna i EU-förhandlingarna förändras. Det återstår dock att se vilken praktisk betydelse detta får när kommande kvoter ska beslutas.

Vetenskapen svarar på de frågor som ställs

Även den vetenskapliga rådgivningen diskuterades. ICES beräknar bland annat beståndens storlek och lämnar råd om hur stora fångster som kan tas ut. Ett centralt begrepp är MSY, Maximum Sustainable Yield, vilket på svenska brukar kallas maximal hållbar avkastning.

Förenklat innebär MSY att fisket ska kunna ta ut största möjliga långsiktiga fångst utan att beståndets fortplantningsförmåga äventyras. Kritiken under mötet var att ett sådant mått riskerar att bli för snävt om frågan endast gäller hur många ton som kan fångas.

Strömmingen är också föda för bland annat torsk, lax, säl och sjöfågel. Ett bestånd kan därför inte bedömas enbart som en råvara för fisket. Fiskarnas storlek, åldersfördelning, genetiska variation och geografiska lekområden kan ha betydelse för hela ekosystemet.

Rådgivningen påverkas dessutom av vilka frågor och vilket uppdrag ICES får. Forskarna kan beskriva osäkerheter och konsekvenser, men de politiska beställningarna avgör vilka beräkningar som efterfrågas. Därefter är det ministrarna – inte forskarna – som fattar beslut om kvoterna.

För de omkring 30 personer som kommit till Möbeln blev kvällen därför lika mycket en diskussion om politikens konstruktion som om själva fisket. De stora fartygen följer de spelregler som har satts upp. Frågan är om reglerna är anpassade till ett Östersjön där fisken ska räcka både till industrin, kustsamhällena och ekosystemet.

Källor för faktakontroll

Riksdagens uppföljning av systemet med överlåtbara fiskerättigheter

Havs- och vattenmyndighetens fördelning av pelagiska kvoter 2026

HELCOM: grundläggande fakta om Östersjöfisket